Erfarenheter - Lukihäiriö

Vill du fråga berätta om dina egna erfarenheter? Skicka ett meddelande så tar vi kontakt!

Maria: Jag ritar siffran i handflatan för att slippa bli besviken när spårvagnen svänger åt fel håll.

Jag har lindriga läs- och skrivsvårigheter. Ändå har jag kunnat jobba som skrivande journalist. Mycket beror det på att jag har haft tur att träffa på de rätta människorna. De har hjälpt mig och framför allt fokuserat på annat än mina skrivfel och felläsningar.

Då jag började i skolan på 50-talet var dyslexi ett okänt begrepp. Det blev mycket röda rättelser i mina texter. Jag gick till studenten och kämpade på, som säkert alla gör på sitt sätt. Men nog var det frustrerande när vi fick tyska i en av de sista klasserna och jag planerade att lära mig ”allt”. När första provet delades ut var mitt papper ändå rött av kruxar för att inte hade kunnat hålla reda på ”ie” och ”ei”, som det finns så mycket av i tyskan. När jag skulle skriva studenten råkade min klass komma med i en undersökning om dyslexi, som kallades ”ordblindhet” på den tiden. Efteråt hörde jag via bekanta, som jobbat med undersökningen, att jag kunde ha fått ett intyg inför studentexamen. Därför vet jag att jag har någon form av dyslexi.

Tur nog var de flesta av våra lärare mera intresserade av innehållet i det eleverna skrev än i stavfelen, utom förstås språklärarna. Jag tror att dyslexin påverkar matematiken också, för jag stiger fortfarande ibland på 9:ans spårvagn i stället för 6:ans. Nu har jag börjat rita siffran i handflatan för att känna skillnaden och slippa bli besviken när spårvagnen svänger åt fel håll.

Jag tar hjälp av mitt muskelminne när jag skriver. När jag skriver på dator kombinerar jag synintrycket och minnet av fingrarnas rörelser över tangentbordet för att kolla att det blir som jag vill. Jag vet liksom hur ordens ska kännas i fingrana. Men stavningskontrollen är ovärderlig. Efter att i början ha suttit och stirrat på mitt ord och det kontrollprogrammet föreslår utan att upptäcka någon skillnad litar jag numera på programmet och okejar förslaget. Dessutom hade jag i mitt arbete förmånen att ha en kollega som läste mina texter.

Jag läser långsamt och jag läser mycket fel. Troligen beror det på att jag bara läser början av meningarna och försöker gissa resten. Sen måste jag ju kolla om fortsättningen går som jag tänkt. Ofta gissar jag förstås fel. Då läser jag lite mera, gissar igen och kollar igen. På det här sättet kommer jag egentligen att läsa flera böcker samtidigt, eftersom mina gissningar hör hemma i andra berättelser. Den som har dyslexi har extra stor nytta av sin fantasi.

Uppmaningar på skyltar är svåra. Det samma gäller blanketter och allt som man ska förstå utan hjälp av ett sammanhang. Precis som Perttu, som också skrivit här på sajten, försöker jag få grepp om textens perspektiv, stämning och budskap. När jag börjar på en ny bok eller en längre artikel läser jag alltid börja mycket noga. I en roman eller en faktabok satsar jag på de 20 första sidorna. Sen kollar jag upp om att jag fångat helheten rätt. Dessutom plockar jag slumpmässigt upp enskilda detaljer.

Jag tycker om att gå och lyssna på folk som talar om intressanta saker. Sedan kollar jag upp fakta och kompletterar ur texter om det behövs. Att ha dyslexi kräver mer eller mindre extra ansträngningar, beroende på hur svår den är, men det lönar sig att hålla fast vid det man tycker är viktigast. Man kan be om hjälp och man behöver inte låta dyslexin hindra en från att vara aktiv och göra det man vill mest av allt.

Perttu: Diplomingenjör på 3,5 år

“Jag är Perttu och i fjärde klass fick jag diagnosen lindrig/medelsvår dyslexi. Jag måste få specialundervisning i två år och blev nästan på klassen på grund av läs- och skrivsvårigheten. Det svåraste var (och är fortfarande) att läsa och lära sig nya ord. Jag minns hur jag alltid spände mig för att läsa textsnuttar i boken inför hela klassen på modersmålslektionerna. Nå, jag antar att jag fortfarande skulle treva lika mycket.

Efter grundskolan gick jag i gymnasiet. Jag lät inte min dyslexi störa mig och gjorde läxorna så omsorgsfullt som möjligt. I svenskan klarade jag mig inte, orden var så långa. Min största passion bland ämnena var ändå matematik, och jag använde över hälften av all studietid till det. I matematiken orsakade de verbala uppgifterna mycket svårigheter. Jag fick ett extrapoäng i studentskrivningarna i modersmålet på grund av min dyslexi och klarade mig rätt bra i de övriga ämnena. Jag kom in på universitetet för att studera till diplomingenjör (inte tack vare studentbetyget, utan inträdesprovet).

Vid universitetet märkte jag att man inte uppnår framgång i universitetet med en normal läshastighet och lässtil. Jag insåg även att det viktigaste för inlärningen inte är att läsa texterna ord för ord, utan att förstå budskapet i varje mening och stycke – lättare sagt än gjort. Det viktigaste i studierna är att lära sig att lära. Med andra ord vilken stil du upplever att är det effektivaste inlärningssättet för dig själv.

Mina egna stilar var: att bläddra och ögna igenom böcker (jag läste sällan en hel bok ord för ord), att göra anteckningar (mindmaps), sporadiska föreläsningar och grupparbete (study groups). Jag lärde mig dessa tekniker först under mitt andra år vid universitetet efter att ha läst några böcker om inlärning, men teknikerna visade sig vara så effektiva att jag fick min diplomingenjörsexamen på 3,5 år och med mycket goda vitsord.

Numera måste jag låta en kollega granska de viktigaste texterna, både när jag läser och skriver dem. Detta har jag lärt mig genom bitter erfarenhet, efter många skrivfel och missförstånd.

I framtiden tänker jag antingen doktorera eller ta en annan examen utomlands för att öka mitt kunnande. Jag tror inte att dyslexin kommer att hindra mig nå mina mål.
Jag hoppas att mina erfarenheter uppmuntrar alla människor med dyslexi för lärande och framtidsplanering. Det lönar sig också att komma ihåg att hårt arbete alltid belönas.

‘Success is not about standing at the top, it’s the steps you leave behind’ – Iker Pou (climber)”

Marjukka: Skaffa talböcker eller läs högt

“Jag är 49 år och konstaterades ha dyslexi redan i tredje klass. Specialundervisningen var usel på 1970-talet, och den var åtminstone till ingen nytta för mig. Jag blev räddad av mina systrar och kusiner och byskolans kokerska-städerska, som läste högt för mig. Man läste högt för mig tills jag var 13 och jag har faktiskt alltid sagt att jag lärde mig att läsa först i 13 års ålder.

Jag lärde mig allt genom att titta och lyssna, och om någon hade läst böckerna högt för mig skulle jag kanske ha klarat mig bättre i skolan. I tredje klassen i gymnasiet sade klassföreståndaren att jag aldrig skulle bli student på grund av min dyslexi. Jag blev ändå student med b i fem ämnen och c i ett ämne.

Jag läser mycket skönlitteratur och är en snabb läsare. Jag låter inte min dyslexi störa mig och den försvårar egentligen främst mitt skrivande. Jag läser och talar engelska, men skriver inte engelska och inte heller andra främmande språk. När jag hör engelska känns det som om min hjärna slår helt om till engelska, och jag svarar automatiskt på engelska. Detsamma gäller andra språk.

Eftersom jag ser all skriven text som bilder låter mina systrar inte mig berätta om böcker eftersom jag berättar bättre än böckerna.

Jag arbetar med siffror och med människor. Mitt råd till dem som har dyslexi är: läs högt, och om du inte vill läsa själv, skaffa talböcker. Böckerna ökar lagret av ord i din hjärna, och då lär du dig hela tiden fler ord i snabb takt. Nu i femtio års ålder är mitt ordförråd så stort att jag skulle kunna tänka på att studera på universitet. Visserligen har jag fortfarande problem med rättskrivningen.”

Tiina: Textbehandlingsprogrammen gör det lättare att kolla texterna

“Jag är en 40-årig kvinna. I tredje klass i lågstadiet konstaterades jag ha mellansvår dyslexi. Jag gick därefter i sex års tid på dyslexitimmar, där jag lärde mig att kolla min text om och om igen. Jag lärde mig att läsa som när jag fyllt fem, och läsning har aldrig varit svårt för mig. Däremot har det varit svårt att producera text själv.

Numera använder jag textbehandlingsprogram av olika slag för att granska och korrigera mina texter.

Jag klarade lågstadiet och högstadiet med måttlig framgång men fick aldrig något jättestort intresse för skolgången. Yrkesskolan gick däremot ganska bra. Efter tio år började jag studera på nytt och då framgick det att barndomens matematikproblem hade orsakats av samma läs- och skrivsvårigheter.

Vid den tekniska läroanstalten sade en lärare i matematik att ‘de här talen kan vara lite svåra för dig som har dyslexi, men kanske det hjälper om vi skriver variablerna med standardbokstäver’.

Jag fick nog slutligen examen från skolan, men det tog mig sex år att avlägga fyra års studier. Sifferserier är fortfarande svåra för mig, särskilt om det finns bokstäver i dem.”

Janika: Läs- och skrivsvårigheter hindrar inte från att göra det man drömmer om

Janika, 22 år, berättar sin historia:

“Jag har aldrig officiellt konstaterats ha läs- och skrivsvårigheter, men enligt de tester som jag har gjort i skolorna har jag haft allvarliga eller svåra läs- och skrivsvårigheter. I skolåldern i klasserna 1–3 deltog jag i specialundervisning i modersmål och engelska, vilket gjorde mig generad eftersom man trodde att jag var dummare än andra. Grundskolan gick dåligt och jag var inte intresserad av skolan. Allt kändes svårt. Jag har inte haft svårt att läsa och förstå vad jag har läst utan snarare att känna igen alla bokstäver och särskilt att skriva.

Jag skriver ofta fel och det tar mycket länge för mig att skriva meningar. Språken är svåra, eftersom jag redan har svårt att komma ihåg namn är rättskrivning av utländska ord ännu svårare. När jag talar blandar jag ihop ord eller glömmer ord, så att jag måste liksom i Alias-spelet förklara för människorna vilket ord jag menar. I tenterna sitter jag kvar till sista minuten och alltid hinner jag inte ens skriva allt vad jag ville säga!

I handelsskolan fick jag ny kick i mina studier eftersom jag var bästa i klassen och fick stipendier. Jag är också den yngsta i familjen och ville påminna mina förändrar om att också jag existerar. I våras utexaminerades jag som it-tradenom från yrkeshögskolan snabbare än någon annan som hade börjat samtidigt som jag och efter detta fortsatte jag mina studier i universitetet.

Nu studerar jag databehandling och mitt utbildningsprogram ordnas bara på engelska, så jag har nog fullt upp med arbete. Senast under förra veckan grät jag hur svårt det är i skolan är för mig och ville sluta helt och hållet. Jag är dock mycket ambitiös och ihärdig till min karaktär, och jag vill aldrig lämna något halvvägs. Jag kan alltså ärligt säga att läs- och skrivsvårigheter inte hindrar någon från att göra det som man drömmer om, man bara behöver mer tid!”

Eija: Var stark och lyssna på dig själv

Eija blev sjuksköterska 2011, och nu fortsätter hon studierna. Hon berättar om sina sätt att klara sig:

“Jag har endast lindriga läs- och skrivsvårigheter. Men de har påverkat min skolgång i någon mån. När jag var yngre testade man aldrig mig, eftersom jag kämpade så att jag fick skolan genomförd med måttlig framgång. Jag hittade själv på sätt att lära mig samma saker. Förr i tiden var ju bandspelarna så praktiska, jag behövde bara spela in texterna och på så sätt lära mig genom att lyssna. På något sätt hittade jag på det själv.

Jag har fått kämpa mig genom skolan, och jag har alltid försökt vara aktiv på föreläsningarna och i praktiken. För tre år sedan konstaterades jag ha läs- och skrivsvårigheter och nu på sommaren blev jag sjuksköterska. Det svåraste i skolan var modersmålet i lärdomsprovet, med vilket jag kämpade länge. Lyckligtvis fick jag hjälp tack vare diagnosen, så min granne, som är modersmålslärare, hjälpte mig att skriva. Jag har märkt att jag skriver patientuppgifter på mitt eget sätt, så att man ser allt som behövs, jag har hittat ett eget sätt!

Jag har säkert varit den enda i min familj som har lyft fram detta, och därför har även de yngsta i familjen haft lättare att gå efter mina fotspår. Min far konstaterade att om han skulle ha fått diagnosen skulle han ha haft lättare i skolan. Så har sakerna gått framåt med åren. Jag har uppmanat andra som har samma besvär att vara starka och lyssna på sig själv. Man kan även själv märka hur man lär sig bättre och på så sätt få studera.

Jag ska nu fortsätta mina studier och efter ett år ska jag igen bli färdig. Nu går jag i en skola där man genast i början tar hänsyn till mina läs- och skrivsvårigheter så jag förväntar mig att skolan nu är lättare. Jag skulle ha mer tid att till och med njuta och koppla av.”

Senja Henell: Man klarar sig nog med läs- och skrivsvårigheter

Senja Henell, 21, är ett typexempel på att man kan klara sig med läs- och skrivsvårigheter. Senja har fått diagnosen svårartad, inskränkt /dyslexi. Därför går det långsamt och är tungt att läsa texter och böcker.

Trots sin dyslexi tog Senja studenten år 2008.

Senja har på sätt och vis haft tur jämfört med många andra som har av läs- och skrivsvårigheter: redan i grundskolans första klass fick hon diagnosen dyslexi. Hon fick stöd av lärarna, och klasskamraterna höll också ihop under hela lågstadiet, vilket kanske är en delorsak till att hon nästan aldrig har blivit retad. När man har fått diagnosen dyslexi tillräckligt tidigt och kunnat hitta lämpliga stödformer och lösningar för att klara sig i skola och behöver inte därför bli ansedd som dum eller lat.

Senja berättar att det allra viktigaste för att klara sig i skolan har varit specialundervisning i en lugn omgivning. Också i den vanliga undervisningen finns det mycket som lärarna skulle kunna göra med en liten insats.

– Lärarna borde alltid beakta elever med läs- och skrivsvårigheter. Också med små knep kan man underlätta studierna väldigt mycket, säger hon.

– Läraren kunde på förhand säga vad man ska läsa till följande lektion, så att eleven i lugn och ro kan bekanta sig med texten. Om man också fick annat material på förhand, skulle det underlätta. Också möjligheten att skriva provet till exempel i två delar är till stor hjälp.

Först i gymnasiet kom Senja i kontakt med Celias talböcker, men sedan hade hon mycket nytta av dem i studierna.

-Från Celia fick jag bl.a. böcker i historia som talböcker. Kanske jag också annars skulle ha intresserat mig mera för litteratur, om jag tidigare hade vetat om talböcker. När jag kom upp i gymnasieåldern, hade jag redan utvecklat min egen inlärningsstil och sätt att klara mig, berättar hon.

Men Senjas liv med dyslexi har naturligtvis inte alltid varit en dans på rosor. Skräckblandade minnen har hon till exempel av högläsning och av transparanger skrivna med otydlig handstil.

– Det har naturligtvis funnits ögonblick när allt har känts hopplöst och jag har tänkt att det är min dumhet som gör läsningen så svår. Men lyckligtvis har jag alltid fått stöd och hjälp av lärarna, min familj och mina kamrater, berättar Senja.

– Jag har tur, eftersom jag alltid har blivit uppmuntrad. Jag vet att alla inte är i en lika bra situation.

Nuförtiden är läsning och skrivning viktigare än någonsin tack vare chat och textmeddelanden och berör nästan alla ungdomar. Senja tycker att nätet och mobiltelefonerna också kan inspirera dyslektiker att försöka.

– Dyslexi påverkar inte bara skolan, utan hela livet! påpekar Senja.

– Facebook, textmeddelanden och chattande är en del av ungdomarnas vardag och om man inte alls kan tillföra något, hänger man snart inte med längre. Å andra sidan är texterna på nätet ganska korta, så man behöver inte anstränga sig så mycket för att läsa och skriva dem.

En positiv attityd och att själv vara aktiv är också viktigt, påminner Senja.

– Man kan klara sig med dyslexi om man bara har en tillräckligt stark vilja! uppmuntrar den unga damen.

Senat Sakaisin